Rain drops was falling on my head.......
Under eftermiddagens promenad med Bentley, hamnade vi mitt i ett hejdundrande ösregn. Lyckades hitta en utskjutande balkong som vi sökte skydd under. - Hur länge skall vi stå här? Tycktes Bently fråga, och jag undrade nog det samma. Det var en kvarts promenad kvar till bostaden, och då snackar vi en BLÖT kvart.
Nej - vi får nog stå kvar här en stund.
Då dök Hon upp första gången - En kund som handlat i butiken några gånger. Vi känner inte varandra mer än att vi nickar artig när vi möts. - Har Du inget paraply i det här ovädret, undrade hon med ett glatt smil, och travade vidare försökandes balansera sitt eget lilla paraply i kastvindarna.
Dropparna föll allt jämnt - när vi tog mod till oss och gick vidare. Försökte dra jackan så högt över öronen som möjligt, stackars Bently - Han hade ingen jacka.
När vi kommit en bit, dök Hon upp för andra gången. - Varsågod, sa hon, och räckte fram ett sprillans nytt paraply. - Men....var har Du fått det ifrån, undrade jag. Hon hade redan hunnit gå några steg, när Hon vände sig om med ett ännu större smil - Jag köpte det till dig, en liten räddare i nöden, sa Hon, fortsatte gå, och var snart bara en suddig bild i det strilande regnet.
Där stod vi nu, jag och Bentley. Med ett paraply. - Men upp med det då sa Bentley, så vi kommer hem någon gång. Vi fortsatte promenaden hemåt, och kom hem mer torra än om vi inte blivit uppskattade av en så trevlig och go person.
I bland snurrar jorden ett extra varv för ens inre - till och med för ett paraply.
TACK Du medmänniska.
Bentley och Christopher
